Under våren skrev jag och Petter en epilog till äventyrskampanjen Tiraukah. Textmaterialet växte och vi beslöt att ge ut det som pocket. Jag lovade min spelgrupp att den även skulle gå att få tag på som .pdf och därför har jag nu lagt upp boken på scribd. Där kan ni även ladda ner den om ni skulle önska. Formatet är tänkt för pocket, därför är sidorna ganska små. Hela verket ligger under Creative Commons Attribution ShareAlike NonCommercial license så om ni vill sprida det på egen hand eller använda material ur det är detta fullt tillåtet i enlighet med licensen.
Jag har fortfarande ett par tryckta pocketböcker som inte funnit någon ägare. Dessa säljer jag för 100 kr per stycke om någon skulle vara intresserad.
(Jag postade detta en gång tidigare, men det försvann.)
Bakom dem reste sig de spetsiga, snöklädda bergen i all sin majestätiska glans. Deras toppar glittrade som kristallkronor i det klara månljuset. Här och var kunde man se ensamma snöflingor som dalade från sida till sida i den nästan obefintliga vinden. Oavsett hur tappert de än lyckats hålla sig vid liv under hela den långa resan från de fåtaliga molnen, var det inte en enda av de glittrande kristallerna som lade sig och bildade täcke på den karga marken. Här var gräset grönt som i den fjärran norden när sommarsolen sken som mest. Att det ännu var vinter i bergen spelade ingen roll; vårsolen kändes ändå som ett värmande täcke mot de stenhårda ansiktena.
Deras gestalter mot den mörka klippväggen var skeva. Den ena av de två var hög som ett hus och den andre hade en kvinnas former. Mer lät inte det annars klara månljuset röja av deras detaljer. Nedan berget bredde en stor dal ut sig och här var hösten ännu ung. Om vintern någonsin skulle nå ned hela vägen till dalens botten kunde endast tiden avgöra, men denna natt utgjorde de vita blommorna som i ändlösa antal bredde ut sig över dalen den enda källan till vitt.
Kvinnan andades lugnt, i kontrast till de djupa andetag som kom från den väldiga mannens lungor. Han var en krigare sedan födseln och när hans bröst höjdes och sänktes frambringades ett dovt ljud som om en oxe stått vid hennes sida. Han var spänd, hon kunde känna det. Månaderna i isolation från tirakerna i dalen hade satt sina spår på honom. Hela hans liv hade han levt i stammens mitt, alltid i närheten av antingen glada rop och skratt eller hesa skrik och våld. Han var en krigare född, inte en tjuv som behövde gömma sig i natten. Han klagade dock aldrig, han visste vad som behövde göras och lät aldrig sina instinkter ta överhanden. Ändå kunde hon se glöden i hans ögon som långsamt dog varje gång han återvände från någon av hans nattliga jakter.
I ett närbeläget träd började en fågel sjunga i klara toner. Nyare var uppvuxen i de lummiga lövskogarna i rikskonungadömet Soldarn och hade levt hela sitt liv till ljudet av fåglar av alla de slag, men denna kvittrande varelse sjöng i stämmor hon aldrig tidigare lyssnat till. De var en lång väg från hem, till och med fågelsången sjöng om fjärran platser. Mannen bredvid henne tycktes inte ens ha märkt den lilla varelsens plötsliga framförande. Hans blick hade vandrat bort från den lilla staden i dalen och istället sökt sig mot horisonten i öst. Där skulle solen inom någon timme resa sig för att illuminera den mörka omgivningen och tillkännage en ny morgons ankomst. För tirakerna långt där nere skulle detta vara signalen för att gå till sängs, och de som dragit de korta stråna skulle få gå upp, svärande, för att vakta lägergränsen under det brännande ögat. Tirakernas röda blick var gjord för det skymmande nattmörkret, inte solens vita strålar. Deras ögon brände och tårades när de tvingades möta dagens obarmhärtiga ljus och ingen valde frivilligt att sitta uppe vid soluppgången.